pauline

hur lycklig blev inte jag igår kväll,
när jag fått ett sms från ett okänt nummer.
och det visar sig vara min kära vän samia som är i stan.
min f.d granne och nära vän,
som numera jobbar så att hon reser sverige upp och ner under veckorna,
vilket resulterar i att hon knappast aldrig är hemma.
så trotts feber och en hejdundrandes förkyldning,
var jag bara tvungen att få spendera någon timme med henne.
för att uppdatera varandra på livet,
och som vanligt, var det som att ingen tid gått.
jag älskar att jag har den turen,
som har så med alla mina nära vänner.
då man lever så olika liv, att man ändå
kan fortsätta precis där man lämnade saker och ting.