pauline

you say you are fine, I know you better then that

jag undrar hur mycket känslor som egentligen får plats inuti min kropp.
från toppen av huvudet och enda ut i tårna bubblar de upp.
att jag ska sitta här en torsdagskväll och se söndergråten ut,
inte för att jag har något att vara det minsta ledsen över,
utan för att jag suttit och sett tre mycket känsloladdade avsnitt av desperate housewives.
ja, ni hörde rätt.
jag gråter som om hela min värld skulle rasat samman,
och spenderar nu denna torsdagskväll med en fet skallebang
på grund av att jag suttit och kikat på datorn, på en serie som är fullständigt påhittad.
det borde inte vara lagligt att känna så mycket över något som inte ens är verkligt.
men den person jag är,
gör att jag sätter mig in så skadligt hårt i hur det skulle vara om det där verkligen hände.
om man skulle behöva uppleva det som de går igenom.
det är därför jag gråter.
det är därför jag sitter här och mamma kommer in i mitt rum för att se vad som är så fel.
för att sedan i princip skratta åt mig för att jag gjort henne galet orolig på grund av mina tårar.
det är konstigt att jag känner så här mycket vad det gäller en serie,
men att jag i vanliga fall stänger in mig i vad jag känner, när det är på riktigt.