pauline

när jag var 13 år skrev jag ett dagboksinlägg som började med följande mening:
"jag har funderat lite, och jag har kommit på att ingen kommer att bli kär i mig.
varför skulle någon bli kär i mig? jag tror inte att det kommer hända".

denna ständiga oro över att inte hitta kärleken.
stressen som infinner sig när varenda vän, en efter en, hittar kärleken gång på gång.
att undra om det någonsin kommer hända en själv. "det kommer att komma för dig också"
- kanske den värsta saken att höra, även fast man vet (eller hoppas på) att den stämmer.
de som aldrig har varit kära längtar alltid så innerligt efter det
och det beror kanske inte på att man inte tycker om att vara själv eller klarar sig på egen hand,
det handlar kanske främst om nyfikenhet.
visst har man vänner och familj men ändå är man ju så jävla nyfiken,
hur känns den där kärleken? hur känns den där känslan alla talar om?
hur känns det att titta på något med ett hjärta som går bananas
och hur känns det i kroppen när man känner så starkt för någon
att hen har makt över hela ens person?
hur känns det när någon kysser en och det inte är som vilken kyss som helst,
utan det känns som... jag vet inte, som att man är övertygad om
att ingen någonsin i historien har varit med om en lika fantastisk kyss.

det är väl klart att den som aldrig varit kär längtar efter den känslan
och det är väl klart att det värsta man kan höra i det läget är
"du kommer att få känna det en dag också".
det är precis som när någon med ett krossat hjärta får höra att tiden läker alla sår.
ja ja ja, men de där orden hjälper inte riktigt just nu.
jag vet, jag vet, men just nu känns det inte så.
vi har väl alla oroat oss över att ingen någonsin kommer att älska oss
innan man blev kär och kärleken blev besvarad?
och sen denna chock över att det faktiskt fanns någon som föll handlöst över en.
att någon verkligen kan bli kär i mig och välja mig som sin person.
så oerhört vackert och stort.

jag oroade mig i massa år över att inte få kärlek besvarad.
jag kan än idag, fast jag har upplevt kärlek många gånger,
oroa mig för en obesvarad kärlek.
innan jag blev kär första gången var jag så rädd för att jag aldrig skulle få bli kär
men nu när jag har varit kär så inser jag att den rädslan försvinner inte,
den tar bara nya former. idag kan jag vara rädd för att aldrig bli kär i någon
som kommer att bli kär i mig tillbaka, eller att inte hitta en kärlek som jag kan bilda familj med.
jag är livrädd för tanken av att livslång kärlek inte finns,
och att jag kanske måste acceptera att jag kommer ha flera kärlekar i mitt liv
men aldrig träffa på den stora. man är rädd för en massa saker när det kommer till kärlek,
oavsett i vilken form den finns i ens liv (eller inte finns alls).

det är ingen som är ensam om rädslan inför kärlek.
det är ingen som är ensam med att aldrig ha varit kär.
och någon dag kommer alla rädda, oroade eller ensamma människor att möta varandra,
falla för varandra och känna kärlek för varandra. man får inte vara otålig i kärlek.
den kommer när den vill och den går när den vill,
all annan tid får man fokusera på att njuta av annat.
jag tror verkligen på att vi alla kommer att få uppleva kärlekens storlek någon gång i våra liv,
vissa får uppleva den tidigt och andra får uppleva den sent.
för vissa försvinner kärleken i ens liv medan andra dör hand i hand med en stor kärlek.
men den kommer, till alla, det är jag säker på.