pauline

Hur man i alla lägen ställer upp,

oavsett hur lång tid det handlar om,

eller hur det ser ut under en dag.

Så har jag alltid ställt upp.

Också kommer det någon,

och jag glöms bort.

Allt det där jag alltid ställt upp med

blir för en stund som bortblåst.

För att senare, när det här andra inte

längre finns tillgängligt,

gå tillbaka till att bli prio ett igen.

Det blir så fruktansvärt jobbigt för mig.

Och jag blir rent utav förbannad 

över att man inte tänker snäppet längre.

Vissa gör, inte alla.

Samtidigt så kan jag inget göra,

jag kan inget säga.

För jag har valt det här själv.

I dessa läge undrar jag varför.