life goes on and on and on

jag känner mig konstig, det känns som en "out-of-the-body" upplevelse
jag vet varken ut eller in, och jag måste helt ärligt säga att jag förstår i princip ingenting.
antikroppar hit och dit, sköldköttelhormon över och under producerat.
jag blir helt galen, jag bara sitter där i stolen hos läkaren,
låtsas förstå, hör honom förklara saker för mamma, medans jag bara sitter där som i ett sus.
jag sitter där som att det inte gäller mig, som att det inte gäller min kropp.
och nu sitter jag här hemma, och förstår ingenting.
jag förstår inte hur en sån här sjukdom bara kan uppstå från ingenstans.
jag förstår inte hur det kan vara bra att gå och vänta i nu, tre veckor till för att få en ordentlig undersökning.
jag förstår inte hur jag kommer att må, hur jag ska kunna forstätta vara mig.
när min kropp inte ens är i närheten av det den var förr. innan.
jag önskar att jag var liten, och mamma kunde trolla bort alla problem.
för så som jag känner nu, vill jag inte känna.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback