everybody is going down, going under

också var jag där igen.
hej, jag heter pauline och överanstränger mig.
jag vill bara skrika, för min kropp gör så galet ont.
jag vill bara ligga still.
men istället så väljer jag att göra mer än vad jag klarar av just nu.
göra allt det som jag orkat med tidigare.
jag är så varm, så trött.
så skakig, så darrig.
hjärtat krampar.
och nu står jag där igen.
utan att tänka mig för.
utan att lyssna på signalerna.
och får bara skit för det.


och alla dessa krav, alla dessa krav som ställs på en.
som att det skulle göra saken bättre.
som att man kan koncentrera sig på sin framtid,
när man inte vet hur man kommer må när man vaknar nästa dag.

det känns som att det aldrig går över.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback