pauline

tanken slår mig oftast inte.
men ibland, när man som nu,
kikar genom gamla bilder.
blir jag väldigt fundersam.
och det bildas en stor klump i magen på mig.
jag kan erkänna att jag faktiskt blir väldigt ledsen.
ledsen av tanken på hur jag såg ut innan jag blev sjuk.
hur min sjukdom har påverkat mitt utseende.
och hur jag varje dag önskar att jag kan bli fri från min sköldköttel sjukdom,
och kunna ta tag i träning och allt det där igen.

för även om det inte är samma tjej längre
som är på de där bilderna,
med det långa blonda håret.
så är en del av det fortfarande kvar.
en så pass stor del, att det inte vore jag
om jag förlorade den.
jag är så trött på alla dessa tankar,
och med tanke på hur mycket jag tänker på det,
när tankarna väl kommer igång,
vill jag inte ens tänka på hur andra människor ser på mig.

om man bara kunde göra något åt det.
tyvärr är jag ledsen över att säga,
att det inte är möjligt.
inget att göra, mer än att gilla läget.
och försöka njuta av livet som det är.
för trotts min sjukdom,
har jag utan tvekan otroligt fina människor i min närhet.
de bästa av det bästa.
och bara det gör det värt att leva livet till fullo.