pauline

det var helt klart den värsta livserfarenhet jag varit med om.
att komma in i tandläkarens rum
och bli "omhändertagen" av fyra olika personer.
fyra personer som snurrar runt
och bara verkar allmänt vimsiga.
för att senare få bedövning lite varstans
och uppleva att läkarna är dåliga på
att kommunicera med varandra.
jag är redan har orolig och vet inte riktigt vart jag ska koncentrera blicken.
efter många om och men börjar dom.
och det är inte läkaren jag blivit lovad som för ingreppet.
utan en lärling.
kan ni förstå vilken otur.
jag som aldrig gjort något ingrepp innan,
får en lärling första gång.
och det verkar rent utav som att hon
köttar sönder mitt tandkött.
jag hör vid flera tillfällen hur läkaren rättar henne.
och får visa henne att "såhär ska du göra".
att höra diskussionen som pågår i rummet,
med vart olika saker sitter och hur hon måste
akta det och det och det i all sin hast,
hur läkaren säger till henne att hon måste lugna sig
att hon måste göra så och så,
istället för hur hon gör,
gör inte direkt saken bättre.
efter många om och men,
blodstänk och vad som känns som en sprucken läpp,
är utdragninen av tanden färdig.
dags för stygn.
och till och med här får jag en dålig upplevelse.
läkaren måste tillslut ta över stygn förfarandet,
för att lärlingen verkar inte göra som man ska.
jag ligger i stolen och känner hur jag skakar.
ni vet sådär som att man har feberfrossa.
jag är livrädd av alla ljud och konversationer som pågår.
och bara längtar efter att det ska vara över.
när det äntligen är det, får jag kommentaren,
"du verkar lite chockad" av läkaren.
och när jag senare kliver ut ur rummet,
kan jag inte hålla mig längre.
tårarna bara brister
och jag vill inget hellre än att skrika rätt ut.