pauline

upp och ner.
ni vet sådär så man knappast vet ut eller in.
så känns det nu.
jag känner mig som 14 igen.
eller kanske var det värst som 15åring?
jag minns inte.
jag minns bara att det alltid har varit något fel.
jag minns bara att det har pågått hela mitt liv.
bara...
och jag vet inte vad jag ska göra längre.
jag vet inte om det ens finns något att göra efter all den här tiden.
efter alla ord som man har slängt ur sig i stundens hetta.
ord som sårar.
ord som gör ont, djupt inne.
riktigt djupt inne.
jag vet inte om det här var droppen.
fast åt andra sidan kände jag så sist också.
sist det blev såhär.
såhär som det blir alldeles för ofta.
jag vet inte.
jag vet inte om det finns något hopp kvar.
ni vet det där hoppet,
som sägs vara det sista som lämnar människan.
man kanske bara får ett visst antal stunder att hoppas på.
och nu har mina kanske tagit slut.
hoppet för oss kanske är ute.
hoppet om att ha en fungerande relation.
då den relation vi har idag, hänger på en skör tråd.
en mycket skör tråd.
med alla gamla gräl som vi ännu inte hittat en lösning på.
alla gånger vi har struntat i att reda ut saker.
då vi blivit sams bara för att det sägs vara nästa steg.
då vi valt att svälja stoltheten och försöka gå vidare.
då vi älskar varandra.
ska det vara så den här gången också?
jag tror inte det.
jag tror inte på det längre.
jag tror inte ens på att du älskar mig av vilja.
utan för att du måste.
för att det anses vara det riktiga att göra med tanke på den relation vi har.
jag vet inte längre.
och just nu är det här det sista jag vill lägga någon energi på.
bara det säger otroligt mycket.
om hur illa det faktiskt är.
då våran relation borde vara en av de viktigaste.
jag vet inte längre.
jag vet bara att det här inte fungerar.
att det slutade fungera för längesedan.
och jag vet att jag inte orkar mer.
att jag verkligen inte orkar mer.